Hej
Häromdagen var vi ju på konsentrationslägret Auschwitz och fick en guidad rundtur. Min grupp började med att gå igenom den kända skylten "arbeit macht frei". Det betyder "work makes you free". Med tanke på vad som hände där är det ju lite ironiskt men absolut inget man skämtar om. Personera som kom dit fick leva så länge dom kunde jobba, om inte var dom värdelösa enligt tyskarna på den tiden. Så på skylten borde det kanske stå "work or die".
De historier vi fick höra där var helt makalösa. Den ena hemskheten efter den andra och det blev bara värre och värre. Jag kommer ihåg ett ställe speciellt. Det var en lång korridor med foton på många av dom som var slav där. Jag kunde knappt titta på dom för jag skämdes. Jag skämdes över hur det kunde bli så här? Hur kan någon bara peka ut en folkgrupp och säga att det är fel på dom för egen vinning. Det tycker jag är sjukt.
Vi gick i en källare för att titta på olika straff rum och jag möter en klasskamrat som smågråter och jag ger hen en klapp på axeln, senare fick jag höra att det betydde mycket för hen. Tänk vad en liten klapp kan betyda.
Jag däremot brast ut i gråt när jag lämnade en ros vid dödsväggen. Då kände jag verkligen hur allt som hänt bara kom ut i gråt ur mig. Man stod och höll om varandra och försökte trösta varandra. Det kändes ju bättre när vi var fler för delad sorg = hälften sorg. Den samhörigheten jag kände då var också enorm. man kunde krama om vem som helst för vi blev en familj under den här resan.
Det stället där jag grät mest men konstigt nog skrattade mest också i Auschwitz var i en källare med bilder på familjer och filmer som spelades ur olika projektorer. Fimerna var från innan förintelsen på vanligt folk som hade hur roligt som helst, åkte skridksor, lekte i snön, cyklade och masa mer. Det hemska med det var att det var just vanligt folk, som på filmerna, som blev förintade.
Det jag skrattade åt där nere var när jag skulle krama om en annan så hade den andra glömt att stäng igen sin vattenflaska så hen hällde ut de på golvet. Hade någon frågat mig sekunden innan om jag ens skulle kunnat le där nere hade svaret varit nej. Det var inget skrattanfall direkt men nog skrattade jag till i nån sekund sen återgick det till gråten igen.
Besöket i Auschwitz var väldigt givande och något som är ett måste innan man själv går bort. Jag kommer aldrig glömma bort den dagen och det kommer nog ingen annan heller som har varit där. Man ska vara tacksam för det man har och säga att man älskar personerna i sin närhet för man vet aldrig när gud vill ha tillbaka sin ängel till himlen.
Jag älskar er! <3
/ D.R
Kommentera