Inre bilder och tankar

Att gå till jobbet som om ingenting hade hänt och jobba som vanligt gick bara inte, full av tankar, känslor, funderingar, mer tankar och en och annan tår. Här kommer mina inre bilder som etsats sig fast från resan: Ungdomar som kramas mycket. Affären runt hörnet som hade en jämn ström av Morakunder dygnet runt:) Krakow, vilken stad.
Kyrkogården från synagogan där bl.a. svenska kungar varit och härjat för länge sedan. Det var mäktigt att gå på kyrkogården bland gravarna. Klagomuren som var byggd av gamla krossade gravstenar.
Alla känslor, tankar och frågor som fanns före och kom under besöket i Autzwitch blir bara fler och fler. Jag trodde det skulle vara stort men så stort som det var kunde jag absolut inte tro att det var.
Till Er alla som tänker och funderar om de ska åka dit, jag säger bara åk. Du ångrar det inte. Alla borde åka dit någon gång. Historien får inte glömmas bort.
Ögonblicket då en elev står och läser namn i den gigantiska boken över de förintade i Autzwitch.
De nötta stentrappstegen, tänk så många människor som gått där upp och ner år efter år.
Alla barnskor som fanns där inne, så många barn som mist sina liv. Hur kunde någon göra så mot oskyldiga barn som hade hela livet framför sig? Ofattbart.
Dödsväggen där så många blivit ihjäl skjutna. Nästan alla hade köpt varsin ros för att lägga vid dödsväggen. Tårarna bara rann.
Gaskammaren med rivmärken på väggarna, vilket helvete de måste gått igenom.
Bilder som kommer på de många resväskorna, glasögonen, skorna, håret, dödsgasburkarna, kammarna, mm.
Mina tankar när vi gick från perrongen i Birkenau, samma väg de gick mot döden utan att veta om det, mot gaskammaren; Vad tänkte och kände de som gick där i stora folksamlingar nerför vägen mot slutet. Förstod de varför de blivit pekade att gå ditåt? Frågor jag aldrig kommer att få svar på.
Det stora fältet med ruiner, oändligt stort.
Det vackra vädret, grönskan i träden och på gräset och det fina fågelkvittrandet kändes väldigt fel, där på helvetes plats. Allt borde varit kallt, grått, lerigt, smutsigt och mulet i stället för det vackra.
Dammen i Birkenau som varit stor och nu är den ganska liten eftersom tyskarna hällde människoaska i den.
Besöket jag gjorde i den stora kyrkan vid torget var en mäktig känsla, att tända ett ljus och sitta där en stund och tänka och samla sina tankar från fredagen.
Alla fina tal flera av elever och vuxna höll i samband med avslutningsmiddagen, tårarna rann.
När alla elever dansar och sjunger i ring, oändliga gånger, på torget lördag kväll. Ni ”ägde” verkligen torget då. Glädjen och samhörigheten mellan eleverna var enorm. Polisen kom och tittade till er. Flera av förbipasserade rycktes med och deltog danserna. Poliserna ber eleverna att dansa en gång till, eleverna fick t.o.m. poliserna att dansa med. Gruppfotograferingen på torget med poliserna.
Eleven som kom fram till mig lördags kvällen och frågade om jag sett några hemlösa. Han hade av sina sista zlotzy köpt vattenflaskor som han skulle ge till hemlösa. Då gick det en rysning genom mig, vilken fin kille med hjärtat på rätt ställe.
Gunnar och Jerker som besökte hela Krakows alla banker. Allt för att få tag i pengar till boendet, som skulle betalas kontant, det var inte det lättaste. Tur att kontoristen på Sollerön fanns till hands, tack Inga.
Söndag morgonen, strax innan gruppinräkningen, när jag står på trottoaren och väntar hör jag munkarna som sjunger sin morgonbön (eller vad det heter) det var en mäktig känsla.
Tack till alla föräldrar, lärare och medresande, vilket härligt gäng! Till alla ungdomar; ni är fantastiska!
/ Ulla
Dag 1 på jobbet och de trygga rutiner ville inte flyta lika lätt som vanligt, för många tanker och minnesbilder som tränger på sig: Auschwitz/Birkenau med sitt jätte stort fält med ruiner från dödsbaracker och en för vackert grönt glänt med damm - overklig och grotesk;
Krakau en magisk stad med fina gamla byggnader;
ett gäng ungdomar som festar på stora torget på kvällorna, laddat med energi och livsglädje som de spriddar så att passanter och även polska polisen dras in i deras dans.
Hur ska min lilla hjärnan klarar av sådana stora kontraster?
Tack att jag fick vara med på resan./Stephanie
 
 
 
som rubriken lyder, en resa som jag aldrig kommer att glömma.Alla minnen kommer växa fast i mitt huvud så jag alltid kommer bära med mig dom. jag har lärt mig av denhär resan att vara otroligt tacksam för allt jag har, att jag har en familj. En mamma, en syster och en pappa som lever. vi bor med tak över huvudet och mat på bordet.
varför blev vi dom lyckliga? varför blev judarna utsatta? vi är ju båda människor. allt var så hemskt och se i Auswitch/Birkanau, det är så himla mycket, alldeles för mycket människor det handlar om. därför är det så himla svårt att få in i huvudet, att det verkligen har hänt på riktigt. att vanliga människor med hjärta och samvete skulle kunna döda så många andra människor? mäniska mot mäniska. båda födda på samma jord. jag förstår inte hur dom kunde bara döda människor sådär? skjuta folk i bakhuvudet och slänga in småbarn i betongväggar.
allt är så himla hemskt så jag kan inte ens sätta ord på det. och jag har stått på samma plats där en vanlig människo-tumme bestämmer om liv eller död.  tänk att en liten vickning med ett finger kunde skicka in miljoner människor rakt in i döden.
 
resten av min resa har varit fylld av glädje, tack alla underbara som följde med! det var något speciellt med polen nästan magiskt, för alla blev annorlunda,vågade vara sig själva och det fanns så mycket gemenskap! det bästa av allt var gemenskapen! så himla underbart, ni är underbara love you all<3
frida lekander