Jag har fortfarande svårt att förstå att vi klarade det, att vi tog oss till Polen!
Det har gått mycket upp och ner sen i höstas.
Jag kommer så väl ihåg när biträdande rektor kom och berättade för oss att projektet var nedlagt. Alla var verkligen jätte arga, särskilt jag. Jag hade sett fram emot detta sen sjuan. Man hade hört alla som berättat och haft utställning om resan, deras upplevelser och vilken underbar gemenskap de fått.. Det kändes verkligen som att hoppet var ute för oss.. Vi skulle aldrig få åka till Polen...
När vi sedan startade värdegrunds-gruppen på aktivitetsdagarna och pratade om resan på rasterna började man få hopp om att resan skulle bli av. Sedan började vi samla in pengar, och man började känna att nu är det på gång på riktigt.
Sen kom morgonen när vi skulle åka, jag förstod fortfarande inte att vi var påväg, jag förstod inte det förrän vi var i Skavsta då Reine kom fram till mig och sa "Nu är vi påväg!"
---------------
Att få åka till Auschwitz var alltid det jag såg mest fram emot både innan och under resan. När vi väl var där, förstod jag inte riktigt att vi var på platsen där så många människor lidit... Jag stod där med mina närmaste vänner, personer som jag älskar... Jag visste också att jag fick åka hem med dom.
Jag visste att det skulle bli väldigt jobbigt att gå runt i Auschwitz, men jag kunde aldrig förvänta mig att det skulle vara så psykiskt jobbigt som det var.
Man trodde att man skulle vara förberedd på vad som väntade då man sett filmer, bilder och hört berättelser, men det var ingenting som man trott att det skulle vara.
Det går verkligen inte att förklara, man måste vara där och se det med egna ögon.
Det var jobbigt ända från början, men man kunde hålla gråten inne. Men när vi kom till rummet och såg alla resväskor med namn så brast jag. Det var så otroligt jobbigt.. Jag kunde inte titta, jag bara stod och kramade Emelie och tårarna rann som floder ner för kinderna.. Sedan grät jag konstant under hela guideturen.. Man ville bara inte tro att det var sant.. Hur människor kan behandla varandra...
Under guideturen så var det som att alla spärrar släppte. Alla kramade om alla och alla grät. Man fanns där och tröstade varandra även fast man aldrig pratat med varandra förut.
Man har verkligen lärt sig att värdesätta det man har. Vad är ens egna miniproblem mot hur dom hade det?...
Jag har hittat en ny del av mig själv under den här resan! Tiden i Polen har varit helt underbar med massor av minnen och nya vänner ❤️ Vill bara tacka alla underbara personer som var med! Ni är verkligen bäst!!! ❤️
Jossan
Kommentera